Hej på er!

Nu tar jag mig an Jonnas roliga utmaning och skriver om min kära vän Li! :)

Vi har gått i samma klass i tre år, och det har lett fram till en mycket betydelsefull vänskap. Li är en väldigt glad och positiv person som håller humöret upp. Det är härligt, och att en person låter bli att klaga och istället gör något bra av alla situationer smittar av sig till andra. Envis som en åsna är hon också, hon klarar det mesta med hjälp av sin ihärdighet och det är en bra egenskap! Men, hon är ju inte den enda med stark vilja och jag, Li och Lovisa brukar ha våra disskusioner. Alla är lika ofelbara som påven själv och vi vägrar att erkänna våra fel. Därför brukar vi räkna poäng om vem som har rätt flest gånger när vi pratar om saker och ting. Om man har fel måste man säga Du hade rätt, Du hade rätt Du hade rätt! för att ge den som hade rätt all heder (Li och jag brukar bilda pakt mot Lovisa för att slippa förlora! :D).

När jag sitter här och tänker på allt kul vi har haft blir jag full i skratt, för man har väldigt roligt med Li. Vi har samma humor och jag älskar att se henne glad. Men Li och jag skrattar inte bara åt Mia och Klara eller Svenka Hollywood fruar när vi umgås. Vi har mycket att prata om också och Li är en väldigt ödmjuk och förstående person. Det är bra, för man känner en väldig tillit till Li vilket gör att man får lätt för att öppna sig. Jag önskar att alla hade en vän som Li, hon är bra på alla sätt och det bästa är att vi har kommit så långt i våran relation att vi inte längre behöver bekräftelse av varandra. Vi behöver inte säga hur mycket vi gillar varandra varenda dag. Vi vet det ändå. Vi behöver inte vara med varandra varje dag. Vi vet att vi finns för varandra ändå. Jag kan ringa till Li, vi kan ses o skratta och prata om ALLT fast att vi knappt umgåtts på flera veckor. Det är fantastiskt!

Nu bjuder jag på en rad ytterst osmickrande bilder på mig och Lian ;)

Vad bryr vi oss om, egentligen?

På väg hem från skolan idag lyssnade jag på radion. Radioprataren hade någon form av interjuv med en kvinna som hade väldigt bra koll på kändisars liv(kändisvetare?). Interjuvn var minst 15 minuter lång och handlade om en bilolyca. Tiger Woods har tydligen krockat och då tror ni väl (om ni undgått denna tydligen jättestora nyhet) att golfstjärnan avled eller åtminstånde blev allvarligtallvarligt skadad efter som att det blivit sådan uppståndelse? Nejdå! Han blev visserligen medvetslös vid smällen men mår nu som en prins. Igen. Varför skriver jag då om detta? Jo, för att jag tycker att det är tragiskt och helt sjukt att man väljer att prata om en sådan här sak i radion. I en hel kvart. Helt seriöst disskuterarde de båda kvinnorna om denna singelolycka, visst det var lite intressant de första två minutrarna. Men sen blev jag mest irriterad.

Golfproffset krockar i sin svindyra sportbil, han skadar sig men mår bra och har både livet, familjen och karriären i behåll.

Samtidigt sväleter barn runt om i världen. Människor ligger inför döden i en plågsamma sjukdomar. Kvinnor och barn våldtas och misshandlas. Människor blir brutalt mördade pga av sin hudfärg. Amit, åtta år gammal får halva ansiktet bortskjutet när han går över en gata i sitt hemland då han råkar hamna mitt i en skottlossning. Ett spädbarn lämnas på en bänk i Tibet i hopp om att någon ska ta hand om det. Men det är inte ens värt att nämna. För Tiger Woods har faktiskt krockat och det är mycket visentligare att båda tala om och lyssna på. Tydligen.


Men, vem bryr sig om Amit och hans förstörda annsikte? Vem ska ta hand om det föräldrarlösa spädbarnet och ge det en framtid? När blev det såhär? När började vi lägga vår enerig på helt fel saker? Är det känslan av otillräcklighet som får oss att blunda för omvärlden och alla 'verkliga' problem?

Lördag

Hej på er!


Då var det lördag igen och jag sitter på mitt rum och njuter av att det är helg. Dock sprack dagens planer om en lång sovmorgon redan klockan åtta... Jag har mitt rum i källaren, men tro inte att det innebär någon form av ljudisolering. Jag väcktes nämligen av att min mamma satt och spelade igenom alla sina trumpetfanfarer och trumvirvlar på mobilen en trappa upp... Min brors flickvän fyller år idag och jag har börjat ångra att jag visade min kära mor funktionen ljudimitation när man ska skicka sms. Denna funktion används nämligen flitigt så fort någon fyller år, har namnsdag osv. Vilken tid det än är på dygnet och att det i själva verket låter hemskt spelar tydligen ingen roll... Jag behöver väl inte skriva att detta uppvaknande medförde ett dåligt morgonhumör från min sida? ;)


Aja, iallafall ska jag snart ta mig till stallet och min kära lilla ponny :) Det ska bli skönt att komma ut lite. Härom dagen kom jag på att vi på veckodagarna, den här tiden på året knappt får i oss något dagsljus allas. Det är mörkt när man går upp på morgonen, och det är nästan mörkt när man slutar på eftermiddagarna. Den lilla tid det är ljust ute sitter vi ju inne... Man borde nog gå ut på lunchen en sväng, men dum/lat som man är sitter man hellre kvar i matsalen eller står i korridorren och hänger. Men idag tänker jag gå ut och få i mig en hel veckas förbrukning av dagsljus och frisk luft. ;)

Va ska ni göra i helgen? Var det någon som var på Luftslottet som sprängdes igår? Ska ni kanske kolla julskyltningen på söndag?

Hoppas att eran helg blir bra hur som helst. Varma Kramar Louise

Fredag igen

Hallå :)

Då var det fredag igen, jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt att veckorna bara rusar iväg.
Helg väntar iallafall och det är vi värda allihopp!

Lycka till på So-provet och trevlig helg kompisar! :D

Plötsligt Händer Det

Jag, Alexander, Li, Lovisa och Philipp befann oss i klassrummet efter skoltid idag (okänd anledning!) och när jag ätit upp min banan träffade papperskorgen med skalet när jag stod i andra sidan klassrummet! Det är stort.

För 10 minuter sedan passerade jag köket och mamma säger; jag blev popcornsugen! Vill du också ha??
Jag: Ehe, VA!?
Mamma; Jo, du hörde rätt!

Plötsligt händer det, jag har blivit pricksäker och min mamma äter popcorn...

Oj! Vad jag delade med mig av mina tankar och reflektioner mycket nu kände jag...

En vän för livet

Jaa, när jag ändå är igång och hyllar vänner kan jag väl ta och fortsätta... Jag sitter just nu och ler för mig själv, vilket är väldigt härligt. Det ser nog otroligt fånigt ut men jag är bara så himla glad. Jag har nämligen haft en (till) underbar dag tillsammans med mina kompisar. Speciellt kul har jag och Lovisa haft. Jag har en hel hög med vänner, som jag älskar allihopp. Men just nu är det Lovisas och min dag tillsammans som jag sitter och flinar åt i min ensamhet.

Den tjejen gör mina tråkiga, gråa dagar till något värdefullt och roligt, blott genom att finnas till. Internskämten (som är de roligaste i hela världen om du frågar oss) verkar aldrig vilja ta slut och vi ligger dubbelvikta av skratt innan vi ens hunnit komma till poängen. Folk verkar inte begripa våran humor och självironi så jag förstår om de tycker att vi är lite jobbiga med vårat eviga flamsande. Men det går liksom inte att sluta! Det räcker med ett ögonkast för att vi ska kunna förstå varandras tankar, och så börjar man igen, när man entligen lyckats lugna ner sig.

Men det är underbart att ha någon att skratta med, och vissa dagar undrar jag hur vi kan ha lika roligat varje gång, tar det roliga aldrig slut?

Trots alla skratt är nog det bästa av allt att vi på en hundradels sekund kan bli gravallvarliga och prata om djupa, jobbiga saker. Döden, meningen med livet, om man är osamas med någon, kärleksproblem... Nej jag tror inte det finns något tabu (knäckte jag dig i våran vem-kan-svårast-ord tävling nu eller?? ;)) i våran relation.

När jag sitter här och tänker igenom våra år tillsammans blir jag rörd, dels för att jag har en sådan fin vän men dels för att jag börjar tänka på vad som väntar. Lovisa ska bestämt lämna Tranås och gå gymnasiet någon annanstans och det vore bara navit att säga " vi kommer hålla kontakten precis som nu" för så kommer det tyvärr inte att bli. SÅKLART kommer vi inte förlora varandra, så långt tänker jag se till att det inte går, men vi båda vet nog att vi förmodligen, till viss del kommer glida isär. Vi kommer förändras, hitta nya vänner och våran dagliga tid tillsammans kommer försvinna nästan helt.

Trots detta vill jag se på situationen positivt, för det som vi byggt upp är inget man bara glömmer. Vi har blivit för tajta och kommit för långt i våran relation. Även om det inte kommer finnas tid att umgås lika mycket som nu lär det forstätta var Lovisa som jag ringer till när jag har något urkul att berätta (som bara hon förstår, förmodligen).

Hur som helst har vi mer än en hel termin kvar i samma klass och vad som än händer framtiden så har vi har lärt oss mycket av varandra. I Lovisas gemenskap utvecklas jag som människa varje dag och ett som är säkert är att jag som vuxen kommer kunna tänka tillbaka på våran tid tillsammans med glädje. Jag kommer berätta för mina barnbarn om den vackra tös med stora, klarblåa ögon som jag var så bra vän med när jag var ung. Jag kommr nog sitta och flina för mig själv, då som nu åt våra gamla internskämt... Och jag kommer garnaterat tänka på tjejen som förgyllde min högskoletid lite extra med ett leende på läpparna.

Louise och Ebba

Grekland -09

Den bjuder jag på ;) Lund 2009

År 2001

År 2006