Hej på er!

Nu tar jag mig an Jonnas roliga utmaning och skriver om min kära vän Li! :)

Vi har gått i samma klass i tre år, och det har lett fram till en mycket betydelsefull vänskap. Li är en väldigt glad och positiv person som håller humöret upp. Det är härligt, och att en person låter bli att klaga och istället gör något bra av alla situationer smittar av sig till andra. Envis som en åsna är hon också, hon klarar det mesta med hjälp av sin ihärdighet och det är en bra egenskap! Men, hon är ju inte den enda med stark vilja och jag, Li och Lovisa brukar ha våra disskusioner. Alla är lika ofelbara som påven själv och vi vägrar att erkänna våra fel. Därför brukar vi räkna poäng om vem som har rätt flest gånger när vi pratar om saker och ting. Om man har fel måste man säga Du hade rätt, Du hade rätt Du hade rätt! för att ge den som hade rätt all heder (Li och jag brukar bilda pakt mot Lovisa för att slippa förlora! :D).

När jag sitter här och tänker på allt kul vi har haft blir jag full i skratt, för man har väldigt roligt med Li. Vi har samma humor och jag älskar att se henne glad. Men Li och jag skrattar inte bara åt Mia och Klara eller Svenka Hollywood fruar när vi umgås. Vi har mycket att prata om också och Li är en väldigt ödmjuk och förstående person. Det är bra, för man känner en väldig tillit till Li vilket gör att man får lätt för att öppna sig. Jag önskar att alla hade en vän som Li, hon är bra på alla sätt och det bästa är att vi har kommit så långt i våran relation att vi inte längre behöver bekräftelse av varandra. Vi behöver inte säga hur mycket vi gillar varandra varenda dag. Vi vet det ändå. Vi behöver inte vara med varandra varje dag. Vi vet att vi finns för varandra ändå. Jag kan ringa till Li, vi kan ses o skratta och prata om ALLT fast att vi knappt umgåtts på flera veckor. Det är fantastiskt!

Nu bjuder jag på en rad ytterst osmickrande bilder på mig och Lian ;)

Vad bryr vi oss om, egentligen?

På väg hem från skolan idag lyssnade jag på radion. Radioprataren hade någon form av interjuv med en kvinna som hade väldigt bra koll på kändisars liv(kändisvetare?). Interjuvn var minst 15 minuter lång och handlade om en bilolyca. Tiger Woods har tydligen krockat och då tror ni väl (om ni undgått denna tydligen jättestora nyhet) att golfstjärnan avled eller åtminstånde blev allvarligtallvarligt skadad efter som att det blivit sådan uppståndelse? Nejdå! Han blev visserligen medvetslös vid smällen men mår nu som en prins. Igen. Varför skriver jag då om detta? Jo, för att jag tycker att det är tragiskt och helt sjukt att man väljer att prata om en sådan här sak i radion. I en hel kvart. Helt seriöst disskuterarde de båda kvinnorna om denna singelolycka, visst det var lite intressant de första två minutrarna. Men sen blev jag mest irriterad.

Golfproffset krockar i sin svindyra sportbil, han skadar sig men mår bra och har både livet, familjen och karriären i behåll.

Samtidigt sväleter barn runt om i världen. Människor ligger inför döden i en plågsamma sjukdomar. Kvinnor och barn våldtas och misshandlas. Människor blir brutalt mördade pga av sin hudfärg. Amit, åtta år gammal får halva ansiktet bortskjutet när han går över en gata i sitt hemland då han råkar hamna mitt i en skottlossning. Ett spädbarn lämnas på en bänk i Tibet i hopp om att någon ska ta hand om det. Men det är inte ens värt att nämna. För Tiger Woods har faktiskt krockat och det är mycket visentligare att båda tala om och lyssna på. Tydligen.


Men, vem bryr sig om Amit och hans förstörda annsikte? Vem ska ta hand om det föräldrarlösa spädbarnet och ge det en framtid? När blev det såhär? När började vi lägga vår enerig på helt fel saker? Är det känslan av otillräcklighet som får oss att blunda för omvärlden och alla 'verkliga' problem?

Lördag

Hej på er!


Då var det lördag igen och jag sitter på mitt rum och njuter av att det är helg. Dock sprack dagens planer om en lång sovmorgon redan klockan åtta... Jag har mitt rum i källaren, men tro inte att det innebär någon form av ljudisolering. Jag väcktes nämligen av att min mamma satt och spelade igenom alla sina trumpetfanfarer och trumvirvlar på mobilen en trappa upp... Min brors flickvän fyller år idag och jag har börjat ångra att jag visade min kära mor funktionen ljudimitation när man ska skicka sms. Denna funktion används nämligen flitigt så fort någon fyller år, har namnsdag osv. Vilken tid det än är på dygnet och att det i själva verket låter hemskt spelar tydligen ingen roll... Jag behöver väl inte skriva att detta uppvaknande medförde ett dåligt morgonhumör från min sida? ;)


Aja, iallafall ska jag snart ta mig till stallet och min kära lilla ponny :) Det ska bli skönt att komma ut lite. Härom dagen kom jag på att vi på veckodagarna, den här tiden på året knappt får i oss något dagsljus allas. Det är mörkt när man går upp på morgonen, och det är nästan mörkt när man slutar på eftermiddagarna. Den lilla tid det är ljust ute sitter vi ju inne... Man borde nog gå ut på lunchen en sväng, men dum/lat som man är sitter man hellre kvar i matsalen eller står i korridorren och hänger. Men idag tänker jag gå ut och få i mig en hel veckas förbrukning av dagsljus och frisk luft. ;)

Va ska ni göra i helgen? Var det någon som var på Luftslottet som sprängdes igår? Ska ni kanske kolla julskyltningen på söndag?

Hoppas att eran helg blir bra hur som helst. Varma Kramar Louise

Fredag igen

Hallå :)

Då var det fredag igen, jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt att veckorna bara rusar iväg.
Helg väntar iallafall och det är vi värda allihopp!

Lycka till på So-provet och trevlig helg kompisar! :D

Plötsligt Händer Det

Jag, Alexander, Li, Lovisa och Philipp befann oss i klassrummet efter skoltid idag (okänd anledning!) och när jag ätit upp min banan träffade papperskorgen med skalet när jag stod i andra sidan klassrummet! Det är stort.

För 10 minuter sedan passerade jag köket och mamma säger; jag blev popcornsugen! Vill du också ha??
Jag: Ehe, VA!?
Mamma; Jo, du hörde rätt!

Plötsligt händer det, jag har blivit pricksäker och min mamma äter popcorn...

Oj! Vad jag delade med mig av mina tankar och reflektioner mycket nu kände jag...

En vän för livet

Jaa, när jag ändå är igång och hyllar vänner kan jag väl ta och fortsätta... Jag sitter just nu och ler för mig själv, vilket är väldigt härligt. Det ser nog otroligt fånigt ut men jag är bara så himla glad. Jag har nämligen haft en (till) underbar dag tillsammans med mina kompisar. Speciellt kul har jag och Lovisa haft. Jag har en hel hög med vänner, som jag älskar allihopp. Men just nu är det Lovisas och min dag tillsammans som jag sitter och flinar åt i min ensamhet.

Den tjejen gör mina tråkiga, gråa dagar till något värdefullt och roligt, blott genom att finnas till. Internskämten (som är de roligaste i hela världen om du frågar oss) verkar aldrig vilja ta slut och vi ligger dubbelvikta av skratt innan vi ens hunnit komma till poängen. Folk verkar inte begripa våran humor och självironi så jag förstår om de tycker att vi är lite jobbiga med vårat eviga flamsande. Men det går liksom inte att sluta! Det räcker med ett ögonkast för att vi ska kunna förstå varandras tankar, och så börjar man igen, när man entligen lyckats lugna ner sig.

Men det är underbart att ha någon att skratta med, och vissa dagar undrar jag hur vi kan ha lika roligat varje gång, tar det roliga aldrig slut?

Trots alla skratt är nog det bästa av allt att vi på en hundradels sekund kan bli gravallvarliga och prata om djupa, jobbiga saker. Döden, meningen med livet, om man är osamas med någon, kärleksproblem... Nej jag tror inte det finns något tabu (knäckte jag dig i våran vem-kan-svårast-ord tävling nu eller?? ;)) i våran relation.

När jag sitter här och tänker igenom våra år tillsammans blir jag rörd, dels för att jag har en sådan fin vän men dels för att jag börjar tänka på vad som väntar. Lovisa ska bestämt lämna Tranås och gå gymnasiet någon annanstans och det vore bara navit att säga " vi kommer hålla kontakten precis som nu" för så kommer det tyvärr inte att bli. SÅKLART kommer vi inte förlora varandra, så långt tänker jag se till att det inte går, men vi båda vet nog att vi förmodligen, till viss del kommer glida isär. Vi kommer förändras, hitta nya vänner och våran dagliga tid tillsammans kommer försvinna nästan helt.

Trots detta vill jag se på situationen positivt, för det som vi byggt upp är inget man bara glömmer. Vi har blivit för tajta och kommit för långt i våran relation. Även om det inte kommer finnas tid att umgås lika mycket som nu lär det forstätta var Lovisa som jag ringer till när jag har något urkul att berätta (som bara hon förstår, förmodligen).

Hur som helst har vi mer än en hel termin kvar i samma klass och vad som än händer framtiden så har vi har lärt oss mycket av varandra. I Lovisas gemenskap utvecklas jag som människa varje dag och ett som är säkert är att jag som vuxen kommer kunna tänka tillbaka på våran tid tillsammans med glädje. Jag kommer berätta för mina barnbarn om den vackra tös med stora, klarblåa ögon som jag var så bra vän med när jag var ung. Jag kommr nog sitta och flina för mig själv, då som nu åt våra gamla internskämt... Och jag kommer garnaterat tänka på tjejen som förgyllde min högskoletid lite extra med ett leende på läpparna.

Louise och Ebba

Grekland -09

Den bjuder jag på ;) Lund 2009

År 2001

År 2006

En speciell vänskap

Godkväll! :)

Sitter och myser på mitt rum med tända ljus och GISSA vad jag lyssnar på.... Lars Winnerbäck såklart! ;) Jag kollar igenom lite bilder från helgen med Ebba, bilder från Grekland med Ebba, Stockholm med Ebba, Öland med Ebba, alla lov och helger med Ebba. Vi har känt varandra i ungefär 12 år nu och det har hänt mycket på de 12 åren kan jag säga. Det är häftigt att se hur vi har vuxit och utvecklats till två helt skillda individer med två helt olika liv.

Ebba är uppväxt som ensambarn, bor i en större stad med skillda föräldrar, sjunger spelar gitarr och dansar. Hon älskar att dansa och det är hopplöst att vara med henne om hon inte har gått på en lektion på några dagar. Ebbas föräldrar får släpa med henne till klädaffärer, sånt bryr hon sig inte särskillt mycket om. Får hon använda mönstade plagg i regnbågens alla färger är hon nöjd.

Jag är uppväxt med tre syskon, bor utanför en liten ort tillsammans med mina föräldrar. Jag är (som en kär vän så ärligt uttryckte det) tondöv och istället för att öva in piruetter är jag i stallet och rider. Mina föräldrar får släpa mig ur klädaffärer istället och när Ebba vill bli danslärare, sen doktor så drömmer jag om att få jobba som pogrammledare..


Nej, det är inte mycket som vi har gemensamt, det enda är egentligen är Lars Winnerbäck, Scrubs och att vi båda lekte med dockor till 11 års ålder... Om vi bara skulle gå i samma skola utan att känna varandra hade vi nog inte varit vänner alls... I Ebbas ögon skulle jag vara en lite bitchig 9:a som bryr sig för mycket om kläder och smink. I mina ögon skulle Ebba vara en rätt jobbig 8:a. Delvis pga att hon tar sig fram med improviserade danssteg, och jag skulle inte se den chrmen som jag nu ser i hennes annorlund stil.

Trots att det är övervägande saker som skiljer oss åt är vi bra vänner som står varandra nära. Det har alltid varit något speciellt med Ebba, just för att vi är så olika. Alla andra kompisar jag har är väldigt lika mig själv, vi har i stort sätt samma intressen, vi har nästan alltid lika åsikter osv. Jag tror egentligen att det är en förutsättning för att en relation ska hålla. Men Ebba är mitt undantag. Det är kul, annorlund och spännande att vara med någon som är så olik en själv, samtidigt som det är väldigt svårt att acceptera det ibland. Anldeningen till att det funkar så bra är nog till viss del för att vi inte träffas så ofta.

När jag pratar med Ebba pratar vi inte om "vardagliga saker" som läxor, kläder och liknadnde. Vi snackar mer om musik, film, böcker, jobb, framtiden, livet. Och det är väldigt givande att få höra på någon annas tankar som är så olika ens egna. Man får insperation och man lär sig att det är okej att ha helt skilda åsikter, men endå vara vänner. Man behöver faktiskt inte vara lika och man kan ha olika mål med livet.

Men när vi var små var just våra skillda åsikter ett problem och vi bråkade två tredjedelar av tiden vi lekte. .. Jag minns ett jullov när Ebba var 5 år, jag 6 år. Vi var alldeless lyckliga för att vi hade lekt i en vecka, en hel vecka utan att bråka en endaste gång! Nu har vi växt upp och lärt oss att åtminstånde gå halva vägen var, det är jag tacksam för. ;) Att vi fortfarande håller kontakten och umgås trots att vi har utvecklats till två så skillda människor med så olika stilar är faktiskt ganska fantastiks. Men jag är otroligt glad för det, Ebba kommer alltid finnas där för mig, det vet jag och det är en trygghet. Jag känner mig lyckligt lottade som har en vän som Ebba.

Om vi fölorar varandra här i vimlet så minns att jag står bakom dig. <3

Jag, Ebba och Ebbas lillasyster Stella i Grekland

Hallå Vänner!

Hoppas att eran helg är bra hemma i Tranås. OM det nu är någon som oroar sig för hur jag har det så kan jag meddela att ni kan känna er helt lugna... Jag sitter i Ebbas sköna säng och vilar fötterna/laddar för bio ikväll (vi har förövrigt Ebbas pappas läckra våning för oss själva hela helgen). Ebba och jag ska nämligen se New Moon ikväll :D

Ni kommer få läsa mer om min helg och Ebbas och min relation senare hade jag tänkt... Men fortsatt trevlig helg, ses på måndag gott folk :)

//Louise

I'm starting with the man in the mirror, I'm asking him to change his ways.
And no message could been any clearer. If you wanna make the world a better place, take a look at yourself and then make change.

Jag tror att ni alla vet vilken låt det är. Man in the Mirror med Michael Jackson.

Klart en av mina favoritlåtar med denne man just för att texten är så fin och tankvärd. För visst har alla andra människor brister och visst kan alla andra också göra något för att göra världen till en bättre plats. Men det kan Du också. Och det är nog där man ska börja. Bättra sig själv innan man börjar kritisera andra. If you wanna make the world a better place, take a look at yourselfe and then make a change!

(Hade velat lägga in ett videoklipp här men de funkade inte så ni får helt enkelt klicka fram låten i fråga själva. Jo, gör det för den är väldigt bra!)

Vem vill bli miljonär?

Jaa, jag vet att den här bloggen ska vara djup och reflekterande men detta måste jag bara få skriva....

Slängde ett öga på TV:n för en stund sen och hamnade mitt i 3000 kronors frågan på vem vill bli miljonär? Frågan löd ungefär såhär; Vilket av följande alternativ fanns inte med bland de fyra indelningarna som fanns i det ståndsamhället som rådde i Sverige under medeltiden?

A: Präster B: Adel C: Bönder D: Borgare E: Stekare

Allvarligt talat. Stekare! kom dom inte på något bättre..? Aja, denna otroligt dumma fråga gjorde iallafall min fredagskväll. Och jag var garanterat inte den enda tittaren som fick sig ett gott skratt ;)

En plats de kallar Lyckan

Boken jag läste är en ungdomsroman skriven av Mårten Sanden. Den handlar om två tonåringar som lever i två helt skillda världar men som genom lustiga händelser kommer i kontakt med varandra. John som är den ena huvudpersonen gömmer sig i en kommunägd bod under sommare för att folk ska tro att han befinner sig i Frankrike, som planerat. Mia är den andra karaktären som man får lära känna. Hon använder samma bod som tillflykt när hon vill vara ifred och fly från sin respektlösa vän och allt annat jobbigt i hennes liv.

De båda är väldigt olika, för John som kommer från stans fina kvarter och endast umgås med människorna från den fina skolan han går på är Mias värld något helt nytt. Hans mamma arbetar som kirurg och att John ska gå ut skolan med högsta betyg och bli läkare han också är något självskrivet. Mia däremot gick ut skolan utan slut betyg och bor i en liten lägenhet med sin mamma. Sin pappa har hon aldrig träffat och många av hennes kompisar är missbrukare. Dagarna fördriver hon med att diska på en pizzeria medans hon försöker hitta sin mening med livet.

Trots att de är väldigt olika då de bla har en uppfostran som skiljer sig väldigt mycket så finner de varandra. De har växt upp och sett världen från två olika håll, med olika ögon och förutsättningar. Mia lär John att förstå och gilla människor efter deras persolighet och inte pga vilken familj de är födda i. Efter de tre veckrona i boden växer starka känslor fram hos de båda, även att de inte riktigt vågar erkänna det. Men de är inte förens efter ett stort svek som de återförenas igen och Mia har lyckats få John att inse vem han egentligen är.


Den här boken gillar jag starkt, man vill inte sluta läsa när man väl börjat. Den är lätt att läsa, den är ungdomlig och man känner igen sig i många situationer. Dessutom är det en bok som passar både killar och tjejer, delvis för att den är skriven ur både Johns och Mias perspektiv. Man lär sig att se på saker lite annorlund eftersom att man ser situationer i boken från två så olika ögons håll, det är bra. Jag rekommenderar!

Sammarbete

Hallå! :)

Nu är jag just hemkommen från en plugg eftermiddag/kväll med Jonna. Vi har skrivit rent och jobbat med texter till vårt engelska arbete.

Det har gått väldigt bra tycker jag och detta är nog bland de första gångerna som jag verkligen känner att det är givande att jobba i grupp. Det är nog för att Jonna och jag kompleterar varandra så bra. Och för att vi jobbar på ett bra sätt. Vi sitter inte i varsitt rum och jobbar med var sin text utan vi disskuterar och pratar fram texterna istället. Ska det vara så här där kanske? Och, blir det inte bättre om vi skriver dit det och byter ut det? Vi lägger ofta märke till olika saker och man ser vilken skillnade det blir på texterna när två ögon granskar dem. Dessutom lär vi oss mer på det och Jonnas tänk, erfarenheter och kunskaper blir delvis mina, och tvärt om.

Även om Jonna är snäppet vassare än mig i engelska så kan hon lära sig av mig, vilket är en förutsättning för att arbetet ska ge båda något. Även om jag inte kan lika mycket som Jonna överlag så finns det saker som jag vet, men inte hon. Då lär hon sig det av mig, bra va!? :) Sen måste jag också säga att jag tycker det är mycket bättre när man får välja sin jobbpartner själv. Då väljer man ju någon som man passar ihop med och någon som det blir lärorikt att jobba med.

Det var nog allt för den här gången. Hej på er :)

Mitt första inlägg

Ja, då var det dags för mig att skriva första inlägget på bloggen, som alla nog redan har förstått är detta våran nya svenska uppgift. Jag tänkte inte säga så mycket mer om det än att jag tror att detta kommer bli roligt, framför allt att läsa de andras blogga. Vi kommer nog lära känna varandra bättre personligen och det ser jag fram emot.

Det jag tänkte skriva lite kortfattat om nu är min kväll. Jag, Lovisa, Li, Andrea och Filippa har nämligen vart och fixat till våran reklamfilm. I drygt två timmar har vi förenat nytta med nöje som det heter och jobbat samtidigt som vi konstant har skrattat och pratat i dyrgt två timmar. Det känns som att mina vänner laddar mig med positiv energi eller något för resten av min kväll har jag gått runt leende och skrattat för mig själv åt våra timmar tillsammans. Tack för att ni är ni flickor! ;)

Ja, det är väl lite sånt här min blogg kommer handla om, mina tankar, funderingar och lite annat sådant super förnuftig, genomtänkt och smart ;) skämt och sido, Godnatt gott folk. Nu ska jag gå och lägga mig :)