En vän för livet

Jaa, när jag ändå är igång och hyllar vänner kan jag väl ta och fortsätta... Jag sitter just nu och ler för mig själv, vilket är väldigt härligt. Det ser nog otroligt fånigt ut men jag är bara så himla glad. Jag har nämligen haft en (till) underbar dag tillsammans med mina kompisar. Speciellt kul har jag och Lovisa haft. Jag har en hel hög med vänner, som jag älskar allihopp. Men just nu är det Lovisas och min dag tillsammans som jag sitter och flinar åt i min ensamhet.

Den tjejen gör mina tråkiga, gråa dagar till något värdefullt och roligt, blott genom att finnas till. Internskämten (som är de roligaste i hela världen om du frågar oss) verkar aldrig vilja ta slut och vi ligger dubbelvikta av skratt innan vi ens hunnit komma till poängen. Folk verkar inte begripa våran humor och självironi så jag förstår om de tycker att vi är lite jobbiga med vårat eviga flamsande. Men det går liksom inte att sluta! Det räcker med ett ögonkast för att vi ska kunna förstå varandras tankar, och så börjar man igen, när man entligen lyckats lugna ner sig.

Men det är underbart att ha någon att skratta med, och vissa dagar undrar jag hur vi kan ha lika roligat varje gång, tar det roliga aldrig slut?

Trots alla skratt är nog det bästa av allt att vi på en hundradels sekund kan bli gravallvarliga och prata om djupa, jobbiga saker. Döden, meningen med livet, om man är osamas med någon, kärleksproblem... Nej jag tror inte det finns något tabu (knäckte jag dig i våran vem-kan-svårast-ord tävling nu eller?? ;)) i våran relation.

När jag sitter här och tänker igenom våra år tillsammans blir jag rörd, dels för att jag har en sådan fin vän men dels för att jag börjar tänka på vad som väntar. Lovisa ska bestämt lämna Tranås och gå gymnasiet någon annanstans och det vore bara navit att säga " vi kommer hålla kontakten precis som nu" för så kommer det tyvärr inte att bli. SÅKLART kommer vi inte förlora varandra, så långt tänker jag se till att det inte går, men vi båda vet nog att vi förmodligen, till viss del kommer glida isär. Vi kommer förändras, hitta nya vänner och våran dagliga tid tillsammans kommer försvinna nästan helt.

Trots detta vill jag se på situationen positivt, för det som vi byggt upp är inget man bara glömmer. Vi har blivit för tajta och kommit för långt i våran relation. Även om det inte kommer finnas tid att umgås lika mycket som nu lär det forstätta var Lovisa som jag ringer till när jag har något urkul att berätta (som bara hon förstår, förmodligen).

Hur som helst har vi mer än en hel termin kvar i samma klass och vad som än händer framtiden så har vi har lärt oss mycket av varandra. I Lovisas gemenskap utvecklas jag som människa varje dag och ett som är säkert är att jag som vuxen kommer kunna tänka tillbaka på våran tid tillsammans med glädje. Jag kommer berätta för mina barnbarn om den vackra tös med stora, klarblåa ögon som jag var så bra vän med när jag var ung. Jag kommr nog sitta och flina för mig själv, då som nu åt våra gamla internskämt... Och jag kommer garnaterat tänka på tjejen som förgyllde min högskoletid lite extra med ett leende på läpparna.